12 May 2016

Story of Hadil

Här kan du läsa den svenska och engelska översättningen av det brev som Hadil skrivit till andra Uppsalabor. Längst ner hittar du originalbrevet. Tack till Röda Korset i Uppsala.

Skicka gärna honom ett mail via denna länk, skriv “Hadil” i ämnesraden.

Here you can read the Swedish and English translation of the letter Hadil  wrote to her fellow citizens from Uppsala. Feel free to send her a mail via this link, adding ‘Hadil’ as subject.

“Min historia började i ett säkert land utan några särskilda problem…

Jag heter Hadil och är 28 år gammal. Jag är gift med en man som heter Ahmad Jalbot. Vi kommer från Syrien,där vi levde i det palestinska flyktinglägret Yarmouk. Vi har två barn som heter Sidra och Omar.

I Syrien hade min man två jobb för att vi skulle ha det bra. Det var bra till dess att kriget bröt ut, då Sidra hunnit bli 7 och Omar 5 år.

En natt vaknade vi efter en skottlossning och bombningar som lät så starkt och var så skrämmande.  Kriget hade närmat sig oss och de område vi bodde.

Alla fick gå ner till nedre våningen där mina svärföräldrar bodde och gömma oss i badrummet som var säkrast…Barnen blev förskräckta och skakade av rädsla. Vi fick sen vänta tills det blev lite lugnare så att vi kunde springa ut från området. Under flykten från förläggningen kom min dotter Sidra bort. Vi letade efter henne medan bomberna föll. Tillslut hittade vi henne bakom en soptipp. Där hade hon bevittnat hur hennes farmor skadats och dött.  Lidandet slutade inte där. Jag började undra vart vi skulle ta vägen. När vi lämnade bostaden hade vi bråttom så vi tog ingenting extra med oss, bara de kläder vi hade på kroppen.

Sen hittade vi en säker plats, en källare, där fick vi bo i tillsammans med andra utan vatten och el. Barnen började må psykiskt dåligt och slutade äta och då började min man leta efter jobb och någon annanstans att bo.

Efter ett tag fick vi lära känna en familj som hade gott om pengar, de tog upp idén att åka utomlands exempelvis till Sverige som har respekt för alla människor. Men det skulle kosta oss mycket pengar som vi inte hade. Därför bestämde vi att det bara blir jag och dottern som skulle åka. Jag lämnade min son gråtande och min man med stor sorg efter förlusten av sin mor.

Vi åkte till Turkiet. Det tog 11 dagar tills vi kom dit. Jag hade varken pengar eller någonstans att bo, vi fick bo på gatorna. Det kändes som att bo i en stor skog. Min rädsla för framtiden blev större och större. Framtiden var full av risker och stora svårigheter. Jag råkade sedan träffa folk som talade mitt språk och de hjälpte oss till hamnen. Därifrån åkte jag och min dotter en liten gummibåt som var full av andra människor, runt 55 personer. Nu började vi känna en ny sorts rädsla, här mitt i havet började vågorna slå hårt mot båten och vågorna blev bara högre och högre. Min dotter skrek och grät och plötsligt blev vågorna så stora så att hälften av alla passagerarna föll överbord och drunknade i havet. Döden var verkligen nära. Det var en hemsk och obeskrivlig känsla. Tack och lov klarade vi oss och kom fram till Grekland.

Vi blev kvar i en vecka i Grekland. Vi bodde på gatorna och kunde inte språket. Sen fick vi gå i 13 timmar. Min dotters hälsa blev sämre och sämre…..Efter ett bra tag kom äntliogen folk från FN som gav oss ett slags resedokument och vi fick åka båt till Aten.  Sen gick vi dag in och dag ut tills vi kom till fantastiska Sverige. Då fick jag tillbaka hoppet, och började föreställa mig en bra och säker framtid.

Jag hoppas att ni tar del av mitt lidande och accepterar oss i ert samhälle och hjälper mig att återförenas med min familj, med min man och son som fortfarande lever i kriget. Hoppas verkligen att ni förstår hur viktigt det är för mig och min dotter.

Tackar er från djupet från mitt hjärta.

Med vänlig hälsning, Hadil

My story began in a safe country without any particular problems … My name is Hadil and I am 28 years old. I am married to a man called Ahmad Jalbot. We come from Syria, where we lived in the Palestinian refugee camp of Yarmouk. We have two children named Sidra and Omar.

In Syria, my husband worked two jobs to give us a good life and it was good until the war broke out. Sidra had by that time reached 7 and Omar was 5 years old. One night we woke up to shootings and bombings. The sounds were loud, strong and so scary. The war had reached us and the area we lived. All of us had to go down to the lower floor where my in-laws lived and hide in the bathroom which was safest … The children were terrified and shaking with fear. We waited there until it became a little calmer and then we left the area.

During the escape my daughter Sidra was lost. We looked for her as the bombs fell. Eventually we found her behind a garbage dump. There she had witnessed her grandmothers death. The suffering did not end there. I started to wonder where we would go. When we left home, we were in a rush and there was no time to bring anything, just the clothes we had on the body. Eventually we found a safe place, a cellar, without water and electricity where we could stay.

The childrens mental health started to deteriorate and they stopped eating.  My husband started looking for a job and somewhere else to stay. After a while we got to know a family who had plenty of money, they took up the idea to go abroad, for example to Sweden, a country known to  have respect for all people. But it would cost us more money than we had. Therefore we decided that it would just be me and my daughter who would go. I left my son crying and my husband with great sadness after the loss of his mother.

We went to Turkey. It took 11 days to get there. I had neither money nor a place to live, and we had to stay on the streets. It felt like living in a big forest. My fear of the future became larger and larger. The future was full of risks and difficulties. I encountered some people who spoke my language and they helped us to the port. From there me and my daughter continued our journey with a small inflatable boat, full of other people, around 55. Now we began to feel a new kind of fear, in the middle of the ocean waves started hitting hard against the boat and became higher and higher. My daughter screamed and cried and suddenly the waves became so large that half of the passengers fell overboard and drowned. Death was really close. It was a horrible and indescribable feeling. Thankfully we managed and arrived to Greece.

We were left for a week in Greece . We lived on the streets and could not speak the language . Then we had to walk for 13 hours. My daughter’s health became worse and worse ….. After a while represenatives from the UN arrived and gave us a kind of travel document that was necessary in order for us to continue our journey by boat to Athens. Then we walked, day in and day out, until we arrived in amazing Sweden . Hope returned, and I began to imagine a good and secure future.

I hope you will feel my suffering and accept us into your community and help me to reunite with my family , with my husband and son who are still living in war. I hope you understand how important it is for me and my daughter. Thank you from the bottom of my heart.

Sincerely, Hadil”

originalbrevet: Original letter Hadil