12 May 2016

Story of Basil

Här kan du läsa den svenska och engelska översättningen av det brev som Basil skrivit till andra Uppsalabor. Längst ner hittar du originalbrevet. Tack till Röda Korset i Uppsala.

Skicka gärna honom ett mail via denna länk, skriv “Basil” i ämnesraden.

Here you can read the Swedish and English translation of the letter Basil  wrote to his fellow citizens from Uppsala. Feel free to send him a mail via this link, adding ‘Basil’ as subject.

“Innan jag fortsätter att skriva det här brevet, som jag inte vet vart det ska, vill jag presentera mig. Jag heter Basil och är 29 år gammal. Jag är kurd från Alkamishli i Syrien. Jag kom hit tillsammans med min fru och två små barn, 3 och 5 år gamla.

Innan kriget hade jag och min fru utbildat oss till sjukvårdare och fick båda anställning på ett sjukhus i Alkamishli. Den 24/4 2010 påbörjade jag min tvååriga militärtjänstgöring. Efter ett år startade upproret och demonstrationer hölls runtom i Syrien. I början var demonstrationerna fredliga men övergick till beväpnande. Jag fick handgranater som jag beordrades att kasta på civila oavsett om de var stora eller små, kvinnor eller barn och det gjorde ont i mitt hjärta. Tack och lov behövde jag inte skjuta någon.

De lät mig ta ledigt i 7 dagar och när jag kom hem bestämde jag mig för att aldrig strida igen. Jag flydde till Irak (Kurdistan) ensam utan min familj. Efter tre månader anslöt min fru och mina barn. Eftersom jag deserterat och lämnat min militärtjänstgöring innan min tid var slut blev jag och min familj dödshotade. Av den anledningen beslöt vi oss för att stanna i Kurdistan tills det blivit fred i Syrien.

Jag började jobba för den franska organisationen Läkare utan gränser. Jag arbetade på en flyktingförläggning utanför den irakiska staden Erbil. Efter en kort tid av trygghet och stabilitet började ISIS attacker, de var bara 20 km från den lägenhet vi hyrde. Då beslöt vi oss för att fly till Europa. Havet var den enda vägen.

Jag ville inte dö ensam och lämna min familj i ett främmande och okänt land. Vi bestämde oss därför för att fly tillsammans. Antingen dör vi alla tillsammans eller så klarar vi oss alla. Vi åkte till Turkiet, därifrån båten till Grekland och sen vidare till Sverige. Vägen var svår, barnen är små och de blev sjuka men vi var tvungna att fortsätta vår resa.

Du min vän som läser detta brev, jag hade det perfekta livet i Syrien, ett jobb, bostad, bil och lycka. Vi lämnade allt och kom hit. Inte för att vi vill leva på er bekostnad, vi vill ha fred, säkerhet och en bra framtid för oss och barnen. Nu har jag varit i Sverige i 6 månader, lever på en förläggning, får mat och någonstans att bo men det var inte det jag ville när jag kom hit. Ett djur kan också få mat och någonstans att sova. Jag vill fråga dig min vän, kan du tänka dig en månad i mitt liv och själv upptäcka allt det elände som vi upplevde i hemlandet och som vi fortsätter att leva i här på förläggningen.

Min vän, på vägen hit sa många att vi var på väg till paradiset men tyvärr har vi inte sett något av det än. I 6 månader har jag varit ifrån min mamma, pappa och syskon. I 6 månader har jag letat efter jobb, en skola för att lära mig svenska, i 6 månader har jag levt som ett djur på förläggningen. Dessutom vet vi inte hur länge till vi behöver vänta tills vi får veta om vi får stanna eller inte.

Slutligen ber jag om ursäkt om jag varit lite hård, ärlig och berättat som jag känner, men jag vill att ni ska veta lite om de svårigheter vi har upplevt. Jag tackar för att ni tog er tid att läsa detta brev.

Basil

Before I continue to write this letter to a receiver whom I don’t know, I want to introduce myself. My name is Basil and I am 29 years old. I am a Kurd from Alkamishli in Syria. I came here with my wife and my two children, 3 and 5 years old.

Before the war, my wife and I studied to become paramedics and both received employment at a hospital in Alkamishli. On 24/4 2010, I started my two years of military service. After a year the uprising began and demonstrations were held across Syria. In the beginning, the demonstrations were peaceful but they turned violent. I was armed with hand grenades and I was ordered to throw them on civilians, whether they were big or small, women or children, and it hurt my heart. Thankfully, I did not have to shoot anyone.  They let me take 7 days off and when I got home, I decided to never fight again. I fled to Iraq (Kurdistan) alone without my family. After three months my wife and children joined me. Since I had left my military service early my family and I received death threats. Because of the threats we decided to stay in Kurdistan until there was peace in Syria.  I started working for the French organization Doctors without borders. I worked at a refugee camp outside the Iraqi city of Erbil. After a short time of security and stability, ISIS attacks began, they were only 20 km from the apartment we rented. Then we decided to flee to Europe. The sea was the only way.

I did not want to die alone and leave my family in a strange and unknown land. We decided to flee together. Either we all die together or we will all survive together. We went to Turkey, from there we travelled by boat to Greece and then on to Sweden. The journey was difficult, the children are young and they got sick but we had to continue.

My friend, I had the perfect life in Syria, a job, house, car, and happiness. We left everything to get here. Not because we want to live at your expense, we want peace, security, and a good future for us and the kids. Now I have been in Sweden for six months, staying at a camp, we receive food and somewhere to live but that was not what I wanted when I came here. An animal can get food and somewhere to sleep. I want to ask you my friend, can you imagine yourself living my life for one month and experience the hardships and misery we have endured in our home country and our life here at the camp.

My friend, on our way here we were told my many that we are on our way to paradise but unfortunately we have not experienced it yet. For 6 months I have been away from my mom, dad and siblings. For six months, I have been looking for a job, for a school to learn Swedish, for 6 months I have lived as an animal at the camp. We don’t even know how long we have to wait until we receive a decision if we can stay or not.

Finally, I apologize if I have been a bit harsh and honest about how I feel, but I want you to know a little bit about the difficulties we have experienced. I thank you for taking your time to read this letter.

Basil.”

originalbrevet: Original letter Basil